En sörmläning i Skåne

Det är något speciellt med människor som bor i ett lands södra delar, där hittar man dem största patrioterna, dem största egonen, dem största rassarna och dem största byfånarna. Om man kollar på fenomenet i mindre skala så är det bara att ta södermalm i Stockholm. Där hittar man barer krönta med hammarby färger, ungdomar alá typisk trashy-classy stil med Södermalm tryckt med stora bokstäver på bröstet och framför allt allas våran P. Alexis alias Petter, mannen som sätter ormar i panik medans han håller fortet som då är södermalm. Söderborna är stolta, stolta som få. I Skåne som jag själv bor i finns det ett speciellt Skåne-vänligt sällskap som varje år träffas vid hallandsåsen med spadar och spett för att en gång för alla befria Skåne från dess förtryckare Sverige, japp "folks" dessa eldskälar gräver och hackar för glatta livet vid den skånska gränsen en gång om året, snart ska väll den skånska ön lossna från Sveas fasta grep va?!
Det finns många sådana här "ufon" som övriga Sverige nog skulle kalla dom i Skåne. Inte ens Norrlänningarna kommer i närheten av skåningarnas vansinne eller patriotism som skåningarna själva skulle kalla det.
Själv så är jag sörmlänning, en gnällbältare, sörmlänningar är inte kända för sin patriotiska anda. Sörmlänningar har ingen ingen direkt känsla för sitt arv, vi äter inte någon spättekaka eller gås, har ingen landsskapsblomma broderad på dukar hemma, vi är ofta jävligt missbelåtna dock och bryr oss inte nämnvärt om våran historia eller har någon inneboende stolthet över att vara just sörmlänningar, vi förstår oss inte på patriotism, vi förstår oss inte på skåningar helt enkelt och skåningar förstår sig inte på oss och nej det beror inte på våran dialekt.
Nu undrar ni kanske varför jag bor i detta patriotiska träsk, hur jag en sörmlänning kan stå ut och växa i den skånska myllan?! Ska jag vara ärlig så trivs jag bättre här än någon annanstans, trots att jag är en jantelags-produkt från jantelagens högborg södermanland. Ärligt talat så tycker jag att söderlänningar är rätt charmiga med sin ingrodda stolthet och jag antar att deras avsaknad av lagomhet lockar mig. Jag myser när jag ser Peps eller Svenska akademien den skånska raggans riddare uttrycka sin skånskhet så fort dem får en chans, allt är ju trots allt inte rasism och spättekaka, allt som är söder är ju trots allt inte just rasism och spättekaka eller galet patriotisk lokalradio för den delen, eller sydstats generaler med glada negerslavar. Nej gott folk som Timbuk skulle ha sagt allt är inte patriotism med blodsmak i munnen, mycket i Skåne är kärlek, stolthet med gästvänlighet som stomme och framför allt frihet.
Skåningarna är ena lättsamma jävlar, men lättsamma jävlar med hjärtat på rätt ställe, kolla bara på Timbuktu som jag nyss nämnde. Just skåningarna kan man förstå, dessa lyckliga dårar får vår först av alla i landet och dem har nära till kontinenten så instängdhet är inget problem (tji fick ni Norrfuckas).
Jag gillar skåningarna och jag gillar att driva med dem men jag gör det med hjärta.
Jag är en glad sörmlänning i ett galet Skåne.