En text skriven mitt i natten som blev ett terapisamtal med mig själv på nåt höger

Det är redan natt här i Malmö ett faktum som inte borde förvåna mig nämnvärt eftersom jag har jobbat till 20.15 och sedan knatat iväg på biografi klockan 21.15 och självklart är klockan nu ganska mycket.
Jag försöker att inte tycka synd om mig själv för att jag måste gå och lägga mig redan för att orka jobba ordentligt imorgon och jag lyckas faktist ganska bra med att sluta tycka synd om mig själv för ovanlighetens skull, sjysst.
Det är en dryg arbetsvecka kvar tills jag får åka på min hemvändarsemester, jag ska hem till Sörmland ett tag och chilla med eliten eller nåt sådant, det ska bli så jävla skönt att få komma bort.
Jag har varit rätt nere på sistone det ska erkännas, har kännt mig vilsen och trött och haft en massa obehagliga tankar om att jag håller på att förlora mig själv, min kreativitet, min själ kanske eller något annat som man inte kan ta på. Jag har börjat oroa mig för att jag inte lever upp till min roll som medmänniska. Ibland på sistone har jag inte känt mig tillräcklig som pojkvän eller som son eller som polare och allt är sammankopplat till att jag inte trivs på mitt jobb på något sätt, det brukar bli så att när en dålig grej får finnas kvar för länge sprider sig det dåliga som ett virus och allt blir just dåligt. Men för första gången på länge känns det faktist som att saker och ting kan bli rätt bra ändå, det känns som om jag kan vända på det dåliga och se det komiska i tragiken och tröttheten. Det är jävligt fint att känna så när man står på botten av en brun och tittar upp, bara tänka "äh fuck it, den här jävla hålan ska jag nog kunna kravla mig ur så smånigom" och sedan bara lägga mig ned och ta en tupplur och drömma om nåt trivialt men underhållande.
Jag är på väg upp men jag har inte direkt bråttom längre, jag känner inte en sådan panik över att allt tar en sådan tid medans jag vill framåt, jag lär mig saker här nu.